Bilden (klicka) föreställer morbror Johan och moster Amelie, Wille och hans morfar Göran. I detta hus är Wille född i rummet precis till höger om morfar Görans hatt.

Min barndom 2 - av Wilhelm Hagwall

Det mesta ligger i dunkel. De äldsta minnena är sådana som jag inte vet om de är berättade för mig. Att jag stod i dörren till sängkammaren i Skärvs tingshus våren 1907 och inte fick gå fram till min mamma som låg där i lungsot kan vara berättat för mig liksom att Pappa lade mynt på hennes ögon när hon avlidit. Detsamma gäller en promenad i mörker på en järnvägsstation förbi en godsvagn, att pappa säger att därinne ligger mamma i sin kista. Jag är ledsen att jag inte har några konkreta eller visuella minnen av min mamma. Jag förstår att pappa och jag bodde kvar i tingshuset och att jag fick följa med honom till regementet Skaraborgarna på Axvalla hed, eftersom jag klart minns hur jag satt på cykelstången framför honom och han skojade och sa att hur fort han än åkte så kom jag alltid först.

Jag vet att jag sedermera bodde i hans rum i subaltärnflygeln på Axvall och att han även vårdade mig där. Minns när jag en gång var sjuk, hur han kom upp med biff som han skar i fina strimlor och som jag därigenom kunde äta. Jag minns hur det på sommaren hade fångats 4 rävungar som officerarna höll i bur på mässområdet. Jag minns hur pappa en gång jagade en rävunge genom ett buskage och råkade på ett getingbo. Oh, hur han såg ut sedan, biten i hela ansiktet.

En dag hände det att skogsbrand uppstod i närheten av täckt skog. Pappas pluton beordrades fram för att släcka. Jag minns att pappa tog med mig till manskapstältet ochbad dem ge mig mat och jag förmodar även att ha ett öga på mig. Förmodligen gick det bra. Minns även hur en dag dåvarande kaptenen Tham vid Västgötarnas, som låg på andra sidan av Axvalla hed, kom över med cykel och två söner och hälsade på. Episoden finns för mig bara som ett möte på heden, men jag har av foton att döma med pappa också besökt deras hem - på andra sidan. Ett annat minne är hur jag tillsammans med pojkarna Jarl - underofficer vid reg? - passade en grind i trakten och skaffade oss lite grindslantar. Likaså minns jag att utanför varje kompanibarack fanns uppbyggt ett landskap där man hade instruktionsövningar rörande soldatens uppträdande i terräng. Jag var mycket fascinerad av dessa modellandskap.

Senare bodde pappa och jag i ett annex hyrt av senare ägare till tingshuset och till den gård där vi hyrde. Jag tror att en underofficer bodde i tingshuset. I varje fall hade han odling av krasse efter tingshusgaveln. Jämnåriga och jag roade oss på många sätt. Pappa lekte med oss också. Vi sprang ikapp och i mål hade pappa lagt chokladkakor till pris åt vinnaren. Vi var som smågrabbar elaka också. En dag fick vi ...

Jag hade en klasskamrat, Erik Walles, som sermera blev en stor akademiker, hos honom brukade några kamrater träffas framför brasan och berätta spökhistorier så att man var rädd att gå hem. Från denna tid vill jag gärna berätta att det en dag gick en film på bio, som vi ville se. Inga pengar! Men jag fick en glänsande idé. Jag gick till farbror Noraeus i hans butik och bad att få låna 20 öre. Ja, det fick jag. 15 öre gick till bion i Helmer Haftons pappas företag. Men farbror Noraeus ville förstås ha pengarna tillbaka av Pappa - och då kom räkenskapens dag!!!

När jag en gång i världen fyllde 5 år fick jag av min pappa en femkronorssedel i present. Jag bodde då hos min moster Amelie i Fredriksten i Västervik. För femman tyckte moster att det var bäst att köpa ett fickur för samma summa men innan dess hade jag hunnit att med kompisars hjälp göra av med några tioöringar så att vi köpte ett paket tändstickor, gick till en liten å i närheten och tände tänsdsticka för tändsticka och njöto av ljudet när det släcktes av vattnet. Klockan höll inte länge. Men i Hudiksvall året därpå märkte jag en dag att jag saknade min klocka. Men jag vågade förstås inte tala om det, utan en gång när jag stod i vårt hyresrum hos Noraeus och pappa frågade hur mycket klockan var, ja, då kunde jag bara svara att jag hade tappat klockan. Och givetvis, hade jag talat om det i tid så kanske man kunde ha annonserat och kunnat återfå den.

En annan historia i Hudiksvall i min barndom var när jag på min födelsedag - 6 år? - fått en portmonnä med ett antal 25-öringar. Träffade några jämnåriga som ville se!! Men de högg min portmonnä med pengar och stack. Pappa blev förgrymmad förstås och det blev uppställning i folkskolan där jag skulle utpeka tjuvarna. Det är klart att inte kunde jag veta vilka de var!!!